Rusningstrafik 歌詞

Duvorna går runt och pickar smulor i betongen där jag står; väntande i tunnelbanedån. Ja, dom, som skulle vara fredssymboler, skiter på perongen. Och jag förstår. Jag skulle själv gjort samma sak, om jag kunde flyga härifrån. Jag antar att Du går till någon ödslig krog inatt; denna mörka natt. Det är ett sätt att stänga av. Det hänger nån slags boxershortsmodell i alla fönster där jag går, och undrar om jag vill se ut som han. Ja, det, som skulle va' kalsonger, blir en pil i våra mönster; hur vi mår beror på vad det står; att: Sån är kvinna, sån är man. Jag antar att Du gömmer Dig under täcket nu inatt; denna kalla natt. Det är ett sätt att stänga av. Och där kan tankarna få tänka som dom vill. Där finns inga flimmerljus som hjälper till. I tunnelbanedån dövas dom inre, tysta skriken. Det är svårt att få en plats här i rusningstrafiken. Allting går så fort. Sen nån har sagt att tid är pengar går vi på. Fast tiden är väl gratis, vad jag vet. Sömntabletter tycks va effektivare än sängar. Sen närdå? Vi irrar vidare i rusningen, i varsin ensamhet. Jag antar att Du proppar hjärnan full med Panodil och Cipramil. Det är ett sätt att hänga med. Och prylarna far runt och slickar sår som aldrig läker. Rulla på. Orsaken vill ingen ens förstå. För nån har sagt att har man gott om pengar är man säker. För vadå? Jag menar kylan, mörkret, stan och stressen hittar Dig ändå. Jag antar att Du längtar ut till skogen då och då. Det verkar så. Där man kan slippa hänga med. Och där kan fötterna få ströva som dom vill. Där hjälper inga tåg och rulltrappor till. I tunnelbanedån dövas dom inre, tysta skriken. Det är svårt att få en plats här i rusningstrafiken. Ja, människor går runt och pickar smulor i betongen på ackord. Och rusandes i tunnelbanedån. Vi, som skulle vara människor, blir stoft i konkarongen. Själavård skjuts upp till efter döden, när vi flugit härifrån. Jag antar att Du vänjer Dig. Jag antar att Du vet; ensamhet: Det är det enda vi har kvar.