Nio ekskogar gammal 歌詞

Kyrkklockans klang ljuder över stad och fäboby En mässande stämma når jättelid och sankmarksdy Smälter in i lövskogens undersköna regnbågsfärg Och tränger djupt in i trollens hälleberg Där sover han, den gamle trollfar, i ljuvlig dröm Väckes av en ljudvåg han minsann aldrig glömt Förbannar ohednad, som väckt han ur hans dvala En illfundig, vresig stämma nu ilsket talar: "Nio ekskogar jag sett växa upp och ruttna ned. Skog och berg jag länge skött - vakat över dal och hed. Men aldrig att jag nånsin bett att höra om en kristen sed. När klangen, ohednad, har dött Slumar jag åter i fred." Ursinnigt rusar trollfar nedför bergets kam Mulen är skyn där ovan då han skrider fram Men ännu ekar dock kyrkklockans dova ljud En vacker minnelse för de som skola be till Gud I fulländad vrede greppar trollet klippblock stort Siktar, tar sats och slungar så mot kyrkoport Träflisor och sten nu virvlar under solen svag Mäktigt krossas kyrka och kristendom idag "Nio ekskogar jag sett växa upp och ruttna ned. Där råndans stämma ljuvligt ljöd - hon som över skogen rår. Men aldrig att jag nånsin bett att höra om en kristen sed. Nu klangen, ohednad, är död Till mitt berg jag åter går." En cirkel har slutits av sagofolkets styrka Ett bittert nederlag för dem som himmeln dyrkar Trolltyg åter råder över molnklätt land Där kristen boning stod, nu enbart trolska vemodsband