Qaqortoq 가사

Hur kan kölden bränna mig så svårt Att hettan liknar glöd? Hur kan vinden pina mig så hårt? Den viskar om min död Vemod tynger varje steg jag tar Jag fumlar blott tafatt Jag ger vad liten gnista jag har kvar Till grym subarktisk natt I gryningsljuset flammar brand Jag ser ett öde, fruset land Jag ser och ber för min själ Jag fann qaqortoqs is och snö Jag tog farväl jag sade adjö Jag ler, jag fryser ihjäl Så stilla, så mäktig så obeveklig Den tystnad som jag långsamt drunknar I En kätting, ett fängsel av iskristaller När natten är över är jag fri Vilsen I det frusna vita hav Som ingen bäring har Min viloplats skall även bli min grav Evigt blir jag kvar Jag följer blott vår allfaders kompass Och ödets lumpna giv Förlikad med mitt ödes tunga lass Emot mitt efterliv I gryningsljuset flammar brand Jag ser ett öde, fruset land Jag ser och ber för min själ Jag fann qaqortoqs is och snö Jag tog farväl jag sade adjö Jag ler, jag fryser ihjäl Qaqortoq, du skymtar vid gryningsljusen Ditt anlete skänker mig ro och tröst Jag skådar I fjärran de varma husen De skänker mig fröjd I mitt trötta bröst I gryningsljuset flammar brand Jag ser ett öde, fruset land Jag ser och ber för min själ Jag fann qaqortoqs is och snö Jag tog farväl jag sade adjö Jag ler, jag fryser ihjäl I gryningsljuset brinner död Likt fruset blod är himlen röd Den ler men vill inget väl Min tid är ute, allt förbi Om ögonblick är anden fri Jag ger mitt sista farväl Den mäktiga, kalla lavinen rasar Obändig, likt vårflodens vilda fall Förlikning tar platsen från skräck och fasa Ej ensam, ej sorgsen, ej längre kall