Klockan Slår Sju I Sofia 가사

Klockan slår sju i Sofia och månen står kall upp i skyn Från berget hörs skatorna skria Nu far hon tillbaka till byn Hon tar trapporna ner från sin gata under stjärnornas blinkande spel Men hon blinkar inte tillbaka; Hon har nog med vartenda steg Du kommer tillbaks, sa den gamle, när hon dansade runt i hans rum Du klarar dig nog, sa den andre, och sen blev han tårögd och stum Hur lycklig får människan vara på en tom och öde perrong? Hur lycklig får människan vara över rälsens rullande sång? Staden och natten och sorlet Musiken och flickornas prat Värmen från ljuset i taket Allt var så underbart Men vad gör det dig om jag lever på en svart och utbrunnen vind? Det kommer guld ur duschen i källaren, och ibland en sjungande vind På våren sjöng hon en solsång, sen sjöng hon en annan om regn Alla män visade vägen till framgång; och den började i hennes säng Hur tyst kan en människa vakna naken i siden och guld? Hur tyst kan en människa vakna; i tårar fast solen står full? Den sista var vacker och våldsam Den sista var våldsam och kall Hon fick en sommar på hispan, och han fick ett halvår på Hall Sen talade hon bara med katten, tills katten fick nog och försvann Vad gör det dig om jag sjunger om natten om dom gråa vägarnas land Klockan slår sju i Sofia och månen står kall upp i skyn Från berget hörs skatorna skria Nu går hon tillbaka till byn Hon tar trapporna ner från sin gata under stjärnornas blinkande spel Och hon blinkar faktiskt tillbaka, och skrattar åt drömmarnas spel